Work in progress.

Micke jobbar för fullt. Sliter och kämpar. Vi försöker få till det, vi testade igår ta bort all Voice Over, och filmen fick en helomvändning. Plötsligt kändes den mycket intressantare, mycket snyggare och efter onsdagens downer så fick vi åter energi.

Trots att jag haft joggingturer där jag tänkt att detta kommer bli en av de bästa och mest originella Svenska filmerna någonsin. Trots det, så fick jag i Onsdags en sänkning där jag kände att det här inte alls blir bra. Jag visste inte längre vad som hänt med filmens personlighet. Nu är jag back on track och befinner mig någonstans mittemellan pessimisten andreas och glorifierande andreas. Det är sjukt att alla filmer man någonsin gör har dessa perioder av total lycka och narcissism - och samtidigt en total rockbottom. Alltid. Charmen med film I guess…

Varje dag händer något nytt och just nu är vi jävligt bra på väg, men vem vet när det svänger nästa gång. Trots att detta var det manus jag varit mest nöjd med som jag varit involverad i. Det manus som kändes mest självklart hur det skulle göras och klippas. Även det måste man gå in i, rycka omkring i, testa sig fram till. Men att göra film är lite charmigare då! När inget känns självklart förrän filmen är helt färdig.