En tråkmåns bekännelser

På lågstadiet hade jag en gympalärare som påstod att gympagolvet skulle gå sönder om man lekte för häftigt på det. På något sätt kändes det som att det handlade mer om att vi hade för roligt på lektionstid, mindre om golvet. Ibland känns det som samma sak jag gör här uppe. Jag är den inhyrda tråkmånsen. Den som irriterat avbryter när de andra får för roligt på jobbet. Den tråkiga realisten som hela tiden försöker parera varje tänkbart problem.

Med två rätt kontrollerade dagar kvar börjar det bli ont om saker kvar att oro sig över. Och jag får erkänna att vi nog faktiskt ror hela det här projektet i land. Och mer än så, det är något riktigt fint på gång.

Jag får erkänna att det inte alltid är lätt att jobba med Andreas som regissör. Det är få saker som är lätt avklarade. Inga halvmesyrer får passera. Men med målet inom sikte får även en tråkmåns bekänna att det är ofattbart många fina scener och bilder som skapats under de här sex veckorna. Hatten av!

Jag får erkänna att jag hade viss skepsis vid mitt första möte om den här filmen. Projektet saknade både de pengar och den förberedelsetid som krävdes. Men producenten med Sveriges längsta katastroflista visade sig kunna styra upp de mest otroliga dealar. Bonnie, du är grym!

28 dagar i rymden. Och slutet på äventyret närmar sig. Det här kan vara det finaste långfilmsteamet jag någonsin jobbat med. Men det skulle jag aldrig erkänna. Inte ännu. Först två dagar till som tråkmåns.

Emanuel, FAD